Bild: Leila.se (min är ej fotovänlig)


Ja, ni kanske undrar hur det gick med kolan?

Jo, det blev inte kolaknäck över hela köket, bara över hela spisen.
Och den skulle kokas upp till 116 grader, men varje gång den nådde 108 grader så envisades den med att koka över! Så jag höll säkert på i en timme att sätta den på plattan, titta på termometern, blicka över kolan och se om den möjligtvis hinner bli varmare innan den bubblar över? Nej.
Det bubblar över, jag drar bort kastrullen, temperaturen sjunker
- och så började jag om igen.

Ja så vad gjorde jag då? Jo jag ringde såklart till min egna bagarfantast Tovis!
- som då inte svarar när jag står där med knäck över hela spisen?!

Så då ringer jag min egna bagarfantast nummer dos, Tovis mamma.
Hon förklarade pedagogiskt för mig att den skulle nog behöva en vidare kastrull att koka i.

Sagt och gjort. Det kokade inte över och den blev 116 grader varm (eller rättare sagt 112 grader varm för då skulle man ta bort den från värmen enligt Leila).

Sen skulle den hällas över i en brödform med plastfolie i för att få svalna i rumstemperatur.
Vilket jag trodde skulle ta sisådär en 5-10 min. Icke!

Två timmar senare hade den svalnat och jag skulle vända på den för att skära den i små gulliga munsbitar till fyrkanter. Men vad händer då?
Har den svalnat? Ja.
Har den stelnat? Nej.
Så den rinner sakta ut på skärbrädan som jag vänt upp den på och jag får knappt bort den förbannade plastfolien!


Jag blev tokig.

Så nu ligger den i frysen.

Hoppas att den stelnar. För god var den! Det kände jag när jag slickade av fingrarna.
Så steenar den inte så äter jag upp den med sked.


Så summa summarum:
Inte lika illa som Rudolf i Sunes jul.
Men det blev en chokladkola som inte äts i små munsbitar till tärningar, utan den äts med sked från skärbräda.

Vill ni prova själva? Tror ni att ni lyckas bättre?

Då kan ni prova på det här.